Det är ingen ålder för en häst
Idag blev jag ålderschockad av min kollega vilket fick till följd att jag rasade genom att använda sociala medier.
Reaktionen från omvärlen var inte helt förväntad.
Låt oss ta det från början
Min kollega läser dagens blad och fastnar vid en åldersdefinierande artikel om sjuttiotalister.
Kollegan börjar diskutera artikeln som om jag var sjuttiotalist. Jag reagerar då mycket kraftigt och påpekar vänligt, men bestämt att jag minsann är åttiotalist.
Kollegan skrockar då gott och slänger lite slarvigt ur sig att han var säker på att jag "i alla fall var 76:a".
Då jag genast får ålderskomplex och lite diskret börjar leta kråkfötter runt ögonen vänder jag mig givetvis till ungdomens källa – Twitter – där jag vill förverkliga mig som åttiotalist och få tröst.
Där gick jag sannerligen bet.
Omedelbart får jag höra: "En klar sjuttiotalist. Det måste blivit något fel."
Jag blev genast såväl förvirrad som bestört och lovade högt och ljudligt att jag i sanning skulle reda ut begreppen och visa världen att jag är en man av min tid, inte någon gammal persons tid. Åttiotalet skulle för evigt knytas till min person.
Jag började givetvis med att söka källor för att med trovärdighet kunna frånsäga mig all eventuell koppling till sjuttiotalet.
Det gick sådär.
Sjuttiotalet
Några av slutsatserna är att de arbetar heltid, oftare i det privata näringslivet (Check!), och cirka hälften har högskoleutbildning (Check!).
De flesta bor i eget ägt boende, villa alternativt bostadsrätt (Check!).
Fritiden tillbringas helst med familjen och släkten men shopping är fortfarande ett populärt nöje bland sjuttiotalisterna (Check!).
Rapporten, som är publicerad på SEB.se, bygger på SIFO/ Research International, Finans Monitor 2008, där 5 000 personer i åldern 16-79 år har intervjuats, varav 862 födda mellan 1970 och 1979.
Vidare research
Efter denna lite nedslående slutsats började jag ivrigt googla på "åttiotalist" varpå jag fick springa sicksack mellan nyckelord som Nintendo 8-bit, oansvarig, illojal, science fiction och andra för mig främmande etiketter.
Jag började acceptera att jag har haft en aningen skev självbild när jag plötsligt kom på mitt alibi: Jag är ju trött, så trött! Jag kan sova som ingen annan och har ett attention span på 5–10 sekunder. Jag är ofokuserad och oengagerad. Jag är en slacker.
Slutsats
Jag hävdar bestämt att jag nu bör definieras som åttiotalist i sinnet. Rätt eller fel? Det är upp till er.
upplagd av Kure Kure Martin
16:55
4 kommentarer :
Det är bara att gratulera!
80-talist är inget att sträva efter, det känns mer som ett skällsord. Vill du glida genom livet med värdighet (som du lyckats med so far) är det 70-tal som gäller!
Sträck på dig och njut!
Hmm... man kanske skulle bli 70-talist då.
Försök inte! En sann 80-talist som glider genom livet på allehanda bananskal. Final art eller vad det nu heter. Det är ju inte ens ett riktigt jobb - snarare att likställa med Nintendo 8-bit.
Jag funderar lite på hur frågan kan uppstå, men inser snart att det är en annan kultur där nere i Sydeuropa. I det perspektivet kanske du har en chans på 70-talismen, men inte på riktigt.
Gör din research broder, du nämner en titel som jag kanske hade på 70-talet. Det är nya tider nu och jag har valt en annan titel för att göra samma jobb.
Att jag sedan skulle glidit på ett bananskal vet ju alla är helt befängt. Här talar vi upprullade skjortärmar och droppande svett.
Skicka en kommentar
<< Startsida