En för alla, alla för svinet

Trogna läsare minns mitt förra inlägg, ni andra kan scrolla ner.

Förutom att vara ett konstigt, oförståeligt och internt inlägg så var det ett uttryck för skräck och oro.

Efter att i veckor hört rykte på rykte och även fått många "sanningar" om epidemin berättade för mig samlade jag ändå ihop de få krafter jag hade kvar inombords. Jag knöt näven och gick till vaccinationscentralen här på Möllan.

Antiklimax!

Möttes jag av doktorer viftandes med gamla kanyler i ett tafatt försök att leka Gud? Nej.

Istället för att få min dos av svinet fick jag, likt en livegen i kamp för ransoneringskuponger, ställa mig i en kö som ringlade runt kvarteret.

Här går jag och betalar mer eller mindre skatt, håller upp dörren för gamla tanter och ler mot barn utan att få någonting tillbaka. Vore det inte mer än rätt att i alla fall få en dos av det beryktade dödsvaccinet för sina insatser för samhällets välstånd?

Det är inte direkt så att jag kräver en dubbel omelett på Fabergéägg varje morgon. Vi talar inte om fred på jorden i namnsdagspresent. Vi talar om att få en dödsepidemi insprutad i kroppen med en gammal fulkanyl på en nergången vårdcentral i arbetarstaden Malmös ruffigare kvarter.

Frågan är nu om jag skall kasta bort all min stolthet och komma krypandes tillbaka imorgon för att be om vaccinet? Skall jag låta dem diktera villkoren? Skall jag likt en marionettdocka dansa efter deras pipa, helt utan självrespekt?