Dagen då Per Gessle insåg att han aldrig kommer att få fronta Stone Roses

När jag idag kröp upp i min favoritfåtölj för att i sällskap av en stor kopp te läsa Amelia rubbades mina cirklar. Vad är det jag möts av när jag bläddrar fram till skivrecensionerna?

Är det månne att Per Gessle fått 3+ i betyg? Bara det skulle rimligen kunna vara källan till obehag. Nej! Problemet var att det inte var Per Gessle jag såg på omslaget, det var Ian Brown!

Tillåt mig illustrera förvirringen. Vi ser först Ian Brown bredvid skivomslaget till hans skiva Golden Greats. Under denna bildkombo ser vi sedan Per Gessles omslag till skivan Party Crasher:




Är det bara jag eller har vi ett fall av renomesnyltning?

Kort sagt en "artist" som helt kallt stjäl både en riktig artists look och skivomslag för att smälta detta samman till en helhet för att locka pöbeln till gillande. Här talar vi bland annat om fotovinkel, min, attityd, färgskala.

Ps. Jag tror inte jag behöver utveckla det faktum att Ian Brown är en av dagens absolut bästa artister medan Per Gessle är en av dagens... hur säger man... ehh... mindre... bra... ehh... "artister"... typ...