Att slitas mellan hopp och förtvivlan - en materialists våndan

Vi sitter och avnjuter en vattenpipa på DrJannas balkong på fjärde våningen när jag känner hur min mobiltelefon börjar leta sig ut farligt nära byxfickans öppning. I samma sekund som jag ämnar justera mobiltelefonens position i nämnd ficka så händer det.

Allt går som i ultrarapid när telefonen lämnar fickan och faller handlöst ner mot balkonggolvet för att likt en inoljad gymnast glida mellan balkonggolvet och balkongväggen ner mot fritt fall med destination gatan.

Jag hör plast landa tungt på betong och lutar mig kallsvettig över balkongräcket. Jag låter blicken gå över marken för att sedan blicka ner mot balkongen under. Där ligger den! Mot alla odds har telefonen landat stumt på balkongen under och, som av ett mirakel, stannat upp.

Jag beger mig ner till våning 3 för att be de boende i lägenheten under om "en liten tjänst". Döm av deras förvåning när jag försynt undrar om de möjligtvis hade min telefon på deras balkong. Jag fick till slut tillbaks telefonen med kommentaren "Här är telefonen, men jag tror batteriluckan ligger på trottoaren".

Det hela såg ut ungefär såhär:



...och telefonen såg efter detta spektakel ut ungefär såhär:



När förtvivlan byttes mot nyfunnet hopp för teknik
När jag sedan skall starta upp telefonen för att konstatera att den är död visar det sig att den fungerar perfekt! Där fick jag svar på tal av mobiltillverkarna som jag annars frikostigt kritiserar för bristande kvalitet.

Lära av sina misstag... Hur menar du?
Såhär dagen efter var jag tillbaka på samma balkong. Get back on the horse, som man brukar säga.

Vad var det första jag gjorde (efter att ha lämnat plånbok och mobiltelefon inomhus)? Jag tappad ner en tång från balkongen. I suck!