McDonalds - mer än bara mat

Utdrag från bloggen Beneath a Steel Sky

Att gå förbi McDonalds på S:t Eriksgatan under lördagar kan vara en sann skräck. Man är ledig, man är fri, på väg till lite shopping eller bara ute på promenad, och plötsligt står där i ens väg en onämnbar lila plump. Uttryckslöst liksom guppar han fram på trottoaren, fet som Elvis, hotfull som Den Onda Dockan. Allt kring honom känns bara så fel. Han är en ulv i fårakläder. Barnen har inte förstått det här, men den gredelina blobben är hotet mot allt vi håller kärt...

...Den där fetklumpen heter Grimace på engelska. Under mina efterforskningar kring honom har det framträtt en komplicerad bild. Ingenstans går att få reda på vad Grimace står för, vad hans roll är eller ens vad han är för något. Där de andra mer perifera karaktärerna ofta symboliserar en av McDonalds maträtter (tänk Mayor McCheese, Big Mac eller The Fry Guys) är Grimace ett mysterium. Hans agenda är höljd i dunkel. Ändå tillåts han vagga runt där på S:t Eriksgatan, uttryckslös med wobblande gångstil.

Att han verkar ha gått från att vara en av de onda till att nu föra en anonym icke-tillvaro gör ingenting bättre. En gång i tiden hade han tydligen dubbla uppsättningar armar (!) - för att han skulle kunna stjäla (!!) så många milkshakes som möjligt. Ja, ni hörde rätt. Han var Hamburglers capo. Där Hamburgler aldrig blev mer än en simpel rövare och inte på något sätt lyckades dölja vem han var verkar Grimace dock vara hal som en ål. Trots sitt dunkla förflutna poserar han idag med ett positivt uttryck och står numera, med endast ett par armar, och klappar bebisar på huvudet som om ingenting hade hänt.

Grimace är en sleeper cell. Han är djävulen i mitten av folkhemmet...

Är du orolig? Med rätta!

När jag i helgen besökte Stockholm valde jag att husera i de södra delarna av staden, enkom för att minimera risken att stöta på Grimace. Döm av min förvåning när jag i lördags helt plötsligt stod öga mot öga med denna gourmandernas Barbapapa!

Jag blev helt kall och stelnade till medan allt rörde sig i ultrarapid. Hjärnan sade spring men kroppen lydde inte. Jag hoppades på det bästa men fruktade det värsta när jag i ren desperation klev fram till Grimace. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna och lite kallprat om vädret och den senaste tidens ränteutveckling valde jag att lägga alla korten på bordet. Jag berättade öppenhjärtligt och respektfullt om den misstanke med vilken jag grundat mitt förakt för honom. Han visade sig dock vara helt oförstående och lade fram sin syn på allt som hänt.

15-20 minuter senare kändes det som om vi förstod varandra och jag tror nog att vi båda kände att vi har mycket gemensamt. Vid avskedet blev jag lite känslosam och kunde inte bärga mig utan bad att få ta ett foto på oss tillsammans. Han tyckte att det var en rolig idé och sade att det givetvis var helt ok. Tyvärr blundar han på bilden, men jag får vara glad för det lilla. En underbar person!



Obs! Grimace till vänster