Människan - en frivillig slav under sina begär

Förutsättningar
Grönt fält = vår innergård
Rött fält = granninnergården
Situation
Vi har tidigare haft en återvinningsstation på gården vilket har givit oss lika rena samveten som hem. För ett tag sedan hände det sig dock så att ett par restauranger i grannfastigheten misskötte sin sopsortering så till den milda grad att återvinningsmänniskorna kände sig tvungna att stå upp för ordningen och svartlista oss från återvinningsgemenskapen. Vi hänvisades kallt till den allmänna återvinningsstationen flera hundra meter bort. Som om vi vore vilka som helst!
Lösning
Att gå med alla sorterade kassar till den allmänna återvinningen är inte ett alternativ då det är under vår värdighet. Istället utnyttjar vi i lönndom granngårdens återvinning (punkt 2) i skydd av mörkret. Detta leder till att var gång vi skall lämpa ut vårt avfall måste vi smyga tyst och obemärkt in på granngården och smidigt tömma våra korgar i rätt behållare. Detta har under en relativt lång tid gått smärtfritt, om än gnagandes på samvete och hjärta.
För att komma till återvinningen måste vi smyga enligt skiss på fotot ovan. På vägen finns 2 nyckelpunkter:
1 - Cykelstället på vår innergård
2 - Återvinningen på granninnergården
Vägen är väl dold och vi kan smyga i lönndom över hela vår innergård och blir först synliga där gårdsgränsen dras. Här måste vi handla snabbt då återvinningen är väl upplyst med god insyn från ett flertal lägenheter. Det är detta som skapar en viss risk och gör oss sårbara.
Det har dock visat sig att vårt cykelställ (punkt 1) blivit en trumf i sammanhanget. Det är nämligen så att grannhuset helt samvetslöst använder vårt takbeklädda cykelställ för parkering av diverse EU-mopeder och annat otyg. Detta kan spontant ses som enbart negativt för oss men i sammanhanget har det även en uppsida. Det är nämligen så att vi här har en hake på grannhuset vilket gör oss delvis osårbara i vår illegala återvinning.
Idag drabbade Jenny samman med en person från grannhuset (med EU-moped), en situation som är ganska talande för terrorbalansen som börjat råda:
Jenny smyger mot återvinningen och stöter ihop med en person från grannhuset precis på gårdsgränsen. Jenny flackar någon hundradel med blicken men tar sig snabbt samman och går bestämt framåt som om inget hade hänt. Den andra personen rycker till och saktar ner en aning, något nervöst. Deras blickar möts. Jennys ögon säger "jag vet vart du är på väg och jag gillar det inte" och hans ögon svarar "du skall inte tro att vi inte vet vad du håller på med...". Situationen är dock så delikat att ingen säger något utan båda låter ögonen tala. Båda vet att de är beroende av varandra och även om de föraktar den andre så kan de omöjligt ge uttryck för detta. Vi behöver återvinningen och han behöver cykelstället. Så förfinat, så vackert!


1 kommentarer :
Det är grannsämja det... ;)
Skicka en kommentar
<< Startsida